Det man kallar mod.
Jag är rädd, men samtidigt så känner jag mig så himla stark och stolt. Det är väl det man kallar mod. Att vara rädd, men att våga ändå.
kl är 9 och jag har just ätit min andra frukost.
Inte för att det stod på något matschema eller för att någon sagt att jag skulle göra det. Utan för att jag kände att jag behövde det. Jag lyssnade på min kropp. Åt det jag var sugen på, ignorerade förbud och regler. Och vet ni vad? Jag mår bra. Min kropp känns lugn och jag känner mig starkare, framförallt mentalt. Väl förberedd för en arbetsdag. Jag har minskat risken att bli grinig eller ledsen på grund av en tillrättavisningar eller arga kunder. Så som jag vet att det lätt blir om jag är hungrig eller har lågt blodsocker.
Jag tittar mig själv i spegeln och ser en stark och kvinnlig kropp. Och det känns bra. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga med en normalvikt.
Jag mår bättre när jag äter det jag är sugen på.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag alltid gjorde det. Ibland faller jag in i gamla tankar och vill äta nyttigt och lagom. Det straffar sig alltid. Många gånger slutar det med att jag efter allt för lång tid hungrig och sugen hetsäter. Och det är tusen gånger värre än att äta den där andra frukosten eller den där biten kladdkaka efter middagen.
När jag för en timma sedan stod där och insåg att jag var hungrig och tankarna kom: "jag har redan ätit frukost" "jag tar en frukt vid tio" "jag får ju lunch vid 12" så slog det mig hur sjukt det var att tänka så. jag skulle inte ha blivit mätt på en nektarin. Skulle jag gå hungrig i över 4 timmar? Varför? Vem har bestämt att man ska äta så?
Jag bredde mig ett par ostmackor, slog upp en kopp kaffe och lite apelsinjuice. skalade ett perfekt kokt ägg, slog upp en skål naturell yoghurt med min favorit topping och skar upp en bit kryddig korv. Och gud så gott det var! Precis vad jag behövde. Både kroppen och sinnet.
Idag är en bra dag.
